Hurtfrisk komfort

Ibland tycker jag att den hurtfriska stil som vissa av SJs i vanliga fall duktiga tågpersonal bara blir lite too much.

Som nu när jag är på väg till Norrköping från Göteborg.

Inleddes med resa på ”kamel” i stället för X2000. På grund av banarbete kunde X2000 inte ta sig in till Göteborg C. Fantastiskt!

Sen byte till X2000 i - Alingsås.

En liten struntstation som faktiskt är i sämre skick än Norrköping C.

200 passagerare med massor av bagage (jodå, SJ, semestern är slut för en del av oss), tvingades gå ned för en två meter bred trappa, gå genom en tunnel och sen upp igen för en lika bred (smal?) trappa. Hissen funkade förstås inte i någon ände och jag led med dem – äldre, barnfamiljer och andra – som stönande tog sig upp för trappan till spår 2.

Och hur var det nu med ”hurtfriskheten”? Jo, den lätt korkade serviceledaren – eller vad det numera kallas, tågbefälhavare får det väl inte heta – inleder med att glatt konstatera att vi nu fått lite motion!

Sen kläckte hon ur sig att vi nu ska få känna på komfortskillnaden mellan kamelen och X2000. Sekunderna innan dess hade vi konstaterat att den enda toaletten i min vagn är ur funktion....

Nog är det komfortskillnad alltid!

Sniglar, ruccola och en flaska öl…

MAT & DRYCK Sniglar och ruccolasallat doppad i havssalt. Och så öl till det. En säregen meny kan man tycka. Men så himmelskt gott! Ett av många härliga minnen som återupplevdes hos Tonis i Paralimni (bilden ovan) i veckan som gick.

Ruccola-sallaten kanske ska nämnas först. När jag smakade denna bittra sallat första gången 1975 var det på Tonis dåvarande restaurang i Paralimni. Han bjöd den gröna växten i stora sjok, direkt på bordet. Och en skål med supersalt havssalt till det, att doppa sallaten i.

Himmelskt gott – och naturligtvis blev man törstig. Inte helt oväntat – och självklart inte oplanerat heller. Tonis visste vad man blev törstig av.

Så det gick åt både en och två stora Keo (det inhemska cypriotiska ölet) bara för att balansera sältan.

På den tiden var det ingen hemma i Sverige som ens hört talas om ruccola – nu får man den till leda till bokstavligen all mat på varenda krog. En variant som inte smakar tillnärmelsevis så gott som den gör i Paralimni. Den kom dessutom direkt från Tonis egen farm.



Och så sniglarna då. Som synes små, oansenliga saker. Charaoli på cypriotiska… Kokta i lätt saltat vatten med en eller annan krydda. Serverade varma, även de lämpligen nedsköljda med Keo…

Tekniken lärde jag mig snabbt den gången – och det tog inte många försök nu heller förrän sniglarna hamnade där dom skulle: De små sniglarna petas elegant ut med tandpetare. De större kapar man ”locket” på skalet med och suger ut det göttiga innehållet.

Saligheten var nära denna minnesvärda kväll hos Tonis i Paralimni…

Hemma igen...

Klosterruinen i Bellapaix med Kyrenia i bakgrunden.

BOKSLUT. Två fantastiska veckor på Cypern är över. Demonerna som jagat mig i 30 år är neutraliserade. Back to business igen.

För min del innebär det en veckas om instruktör hos Försvarsutbildarna på Tylebäck kursgård utanför Halmstad - och ett veckoslut som kommer att präglas av Tall Ships Race.

I pauserna och på ledig tid ska jag "skriva av mig" allt det som värmen och fukten på Cypern satte effektivt stopp för.

Så om du vill - följ med mig tillbaka till Cypern några dagar framöver!

Det är väldigt varmt...

Fig Tree Bay tidigare i dag.

DET HAR varit riktigt riktigt varmt ett par dagar nu - och varmare lär det bli. Med det följer att skrivklådan hålls tillbaka en del!

En bild på hur det kan se ut här när det är som bäst orkar jag i alla fall med. Och under morgondagen ska jag sitta kvar i svalkan inomhus en stund och skriva lite mera!

Havets deiikatesser

MAT & DRYCK. Jag har - förstås - ett antal favoriträtter i det cypriotiska köket. En del rätter finns lite här och var kring medelhavet, andra är cypriotiska specialiteter.

En favorit - som numera går att köpa i vilket livsmedelsaffär som helst hemma i Sverige - är fårosten Halloumi. Den där gummiliknande saken...

Men här på Cypern vet man hur man tillagar och serverar den - och det är det som gör skillnaden! Lätt grillad, serverad med några droppar olivolja! Himmelskt!

Cyprioterna är också fenor(!) på att tillaga det som kommer ur havet. Fick tips häromdagen om en restaurang på Sea Front (där alla turisterna samlas...) som skulle vara något alldeles extra.

Och det var riktigt, riktigt bra! Tack för det tipset, Anne Marie & Jan!

Krogen heter Ocean Basket och är ett franchise-koncept som enligt min kypare kommer från Sydafrika(!). Finns förutom i Larnaca också i Nicosia, Limassol och Paphos.

Jag valde en combo på line fish (fisk fångad på lina...), bläckfisk, musslor i härlig sås och stora räkor. Citronklyftor förstås. Allt nedsköljt med ett alldeles utmärkt cypriotiskt vitt, torrt vin, Ezousa.

Cypriotiska viner av kvalitet har blivit dyra med åren - relativt sett. Samtidigt har importen av vin ökat dramatiskt sedan jag var här sist.

För 30 år sedan gick det knappt att hitta annat än lokalproducerade viner på ön - idag finns det gott om bra importerade viner, inte minst från Sydafrika, Australien och andra delar av Nya Världen.

Men dryckerna här på ön ska jag ägna ett särskilt kapitel framöver!

Oslo från Cyperns horisont

MEDIA. För snart två veckor sedan, måndagen den 11 juli, drabbades Cypern av en gigantisk explosion på en marinbas på södra delen av ön.

Hittills har denna katastrof skördat 13 dödsoffer, skapat en regeringskris och orsakat skador som antagligen kommer att kosta cyprioterna minst en miljard euro.

Gårdagens obegripliga tragedi i Norge ger inte minst därför stort eko i cypriotiska media. Den engelskspråkiga dagstidningen Cyprus Mail fyller till exempel sin förstasida med nyheten (bilden).

När man är en bit hemifrån och något så extraordinärt som massakern i Norge inträffar nära hemlandet blir suget efter information stort.

För min del har jag surfat runt på snart sagt varenda website för att få veta vad det var som egentligen hände. Som så många gånger förr kan jag konstatera att NRK (Norsk Rikskringasting, det statliga radio/tv-bolaget) är väldigt bra på nyheter.

Dels på sin egen hemsida men också i de sändningar som SVT då och då kanaliserat vidare via SVT World, som vi kan se här nere. Men SVTs egen rapportering lämnar en hel del i övrigt att önska. I alla fall om man har svårt att komma åt direktsändningar och är hänvisad till webben. Dålig uppdatering - och risig egen bevakning från Norge.

Internationellt följer jag BBC World, som haft en föredömlig förmedling av både nyheter och kommentarer.

Bland svenska medier är det - inte helt oväntat - Svenska Dagbladet som ger mig den bästa och mest övergripande informationen via sin hemsida. Mycket proffsigt.

Men strunt samma egentligen - Norge har drabbats av den värsta katastrofen sedan andra världskriget. Låt oss ställa upp för våra grannar och hjälpa till på alla sätt vi kan!

Toppenguider!

Ett stort tack till danska guiden Anne-Marie (till vänster på bilden) och hennes grekcypriotiska kollega Stavroulla, som tog hand om mig/oss på ett synnerligen charmigt och proffsigt sätt.

Anne-Marie visste i förväg att resan till Famagusta för mig var en resa tillbaka i tiden. Hon förstod att det fanns massor med känslor bakom. Hon sa flera gånger att jag skulle komma till henne och prata om jag behövde.

Tack, Anne-Marie!

Lägg därtill att Anne-Marie på ett väldigt proffsigt, balanserat och engagerande sätt berättade om Cyperns dramatiska historia - från medeltiden fram till våra dagar.

Perfekt val av guide, Fritidsresor!

Famagusta 36 years later...

Bilden: Kyrkan på Camp General Stefanik (Camp Carl Gustaf på 70-talet).

Sommaren 1975 - året efter den turkiska invasionen - kom jag till Cypern för första gången. Målet var Camp Carl Gustaf utanför Famagusta.

1977 - när Sverige och Österrike bytte sektoransvar - flyttade den svenska kontingenten till Larnaca och Camp Victoria. Jag trodde då att jag aldrig mer skulle återse den plats som jag kallat mitt hem i 13 månader.

Men i dag, 36 år senare, blev det verklighet!

Jag följde med en guidad tur från Larnaka till Famagusta.

Jag var inte riktigt beredd på den väg vi skulle köra - så plötsligt sa guiden att "framför oss till höger har vi FN-campen, som hette Camp Carl Gustav när svenskarna var där".

Den som känner mig väl - fast det är det inte många som gör - kan nog föreställa sig vilka känslostormar som rusade genom mitt huvud.

Bussen stannar efter ytterligare några minuter utanför Old City och stadsmuren. Jag letar reda på en taxi och säger "Take me to the UN Camp!". En plötslig ingivelse bara - jag hade ju ingen aning om hur det skulle sluta.

Och där är den. Camp Carl Gustaf - eller som den nu heter, Camp General Stefanik.

Jag går fram till vakten, presenterar mig för de slovenska vakterna som den FN-veteran jag är och frågar om det möjligen finns någon officer som kan visa mig runt.

- Visst, det fixar vi! säger dom.

Och ett par minuter senare dyker det upp en ung kvinnlig officer som med entusiasm visar den gamle från Sverige runt på campen.

Det blir en väldigt stark upplevelse att vandra runt på denna gamla "boplats".

Mycket är sig likt, mycket är förstås förändrat/förbättrat.

På exakt samma plats som för 36 år sedan ligger den - kyrkan...

Jag vet inte hur det är med dig som läser detta - men när jag är långt från hemlandet har jag en tendens att söka mig till kyrkorummet. Och så "kyrksam" som jag var under mina år i FN-tjänst har jag aldrig varit - varken förr eller senare.

Kyrkan på FN-campen i Famagusta är densamma idag. Väl underhållen - men med ytterst små förändringar. I övrigt ser den ut precis som den gjorde när "min" bataljonspastor Gunnar Lindberg, kyrkoherde från Ekshärad i Värmland, höll sina välbesökta gudstjänster.

Jag vet inte om du lever, Gunnar. Men den bild jag tog i vår kyrka idag tillägnar jag dig.

Mitt besök på min gamla camp var inte långvarigt - men nu har jag uppfyllt en dröm och kan, tror jag, lägga minnena i arkivet för gott.

Borde förstås sova nu...

...men det är inte så lätt!

Spänningen inför morgondagen tar ut sin rätt: Jag ska åka med en av Fritidsresors guidade turer. Och resmålet är Famagusta! Blir nog en hel del kommentarer från min sida. Hoppas guiden står ut...

Ingen vet vad det leder till - men mycket nostalgi blir det!

På programmet resten av vistelsen står bland annat Karpasia (Panhandle som vi sa på min tid) och så förstås Kyrenia och Bellapaix. Det senare i en annan Cypernresenärs fotspår: Lawrence Durrell, författare till "Bitter Lemons of Cyrprus".

Kali nichta!

Här hedras offren

Jag tog en sen promenad i Larnaca på tisdagskvällen - försöker hitta platser jag känner igen så här 30 år efter...

Hamnade på det lilla torget framför Sankt Lazarus-kyrkan. Där pågick en enkel ceremoni för att hedra de tretton dödsoffren från förra måndagens tragedi. I all sin enkelhet en gripande påminnelse om det som hänt och som inte kan göras ogjort.

Cyprus 37 years after...

Min första tanke med resan till Cypern var att "fira" att det nu är exakt 30 år sedan jag åkte hem från ön efter min sista mission i FN-tjänst. Men det får komma lite senare.

Efter det som hände i måndags förra veckan känns det helt enkelt inte rätt. Den omfattande explosionen vid en marinbas på södra delen av ön har hittills skördat 13 dödsoffer - den förtjänar att adresseras allra först.

Dessutom högtidlighålls just i dag, tisdag, på hela den grekcypriotiska delen av ön årsdagen för den turkiska invasionen 1974.

Den högtiden skulle egentligen ha hållits förra veckan men uppsköts för att hedra dem som omkom i den tragiska olyckan.

Tretton döda är naturligtvis en tragedi i sig. Men det har också fått omfattande konsekvenser för Cypern.

Explosionen slog ut öns viktigaste elkraftverk - och i ett slag försvann mer än 50 procent av Cyperns elproduktion. Ett hårt slag för ett extremt elberoende samhälle. Dessutom ett hårt slag mot en redan ansträngd ekonomi, bland annat smittad av problemen i Grekland.

En av de svåraste konsekvenserna är att Cyperns avsaltningsanläggningar för havsvatten just nu står i princip stilla.

Ön har inget grundvatten a la Sverige och är därmed helt beroende av det avsaltade vattnet för allt utom dricksvatten. Just nu är det därför ransonering på flera delar av ön.

Den här tiden på året går allas air condition för fullt - överallt. Och det innebär självklart hård belastning på det sargade elnätet.

Som turist kan man förstås göra som man vill - till exempel betala sju Euro per dygn för att apparaten ska gå dygnet runt. Men personligen har jag avstått. Vet inte om det har nån praktisk betydelse.

Det känns ändå tillfredsställande att ha det lite obekvämt - precis som cyprioterna i allmänhet. Personlig insats i krishanteringen kan man kanske kalla det...

Det som förvånar mig mest just nu - och också stör mig - är att det är närmast dödstyst i svenska media kring utvecklingen här på ön.

Visst - nyheten om den förödande explosionen kom förstås i topp på nyheterna. Men sen? Inte många ord skrivna eller sagda.

Och det handlar ändå om en ö som svenskarna tagit till sina hjärtan den senaste 30-40 åren. Cypern ligger fortfarande på 10-i-topplistan bland svenskarnas favoritresmål.

Varför denna nästintill totala tystnad?

Bad Taste!

Kollar just in ett iofs intressant brittiskt program med tokskallar som vill testa om de skulle platsa i SAS (Special Air Service).

Are You Tough Enough? är temat. Påminner för övrigt inte så lite om en mig näraliggande försvarsmakt som för ett tag sedan hade en serie rekryteringsfilmer på temat "Har du det som behövs?". Undrar vem som snott vad från vem...

Nåväl. Rubriken Bad Taste har inte med detta att göra. Snarare tycker jag att det är BAD TASTE att detta program sponsras av - Kinder Egg!!!

Programmet handlar - just nu - om hur man förhör krigsfångar, inte minst genom att förnedra dem till det yttersta. Kanske nödvändigt i krig - men inte fan är det ett bra program för den målgrupp som förväntas konsumera Kinder Egg!

Really Bad Taste!